Han stirrar på telefonen och önskar att han kunde ringa någon.
”Kom hem nu!” Han säger det högt till ingen alls. Det enda som hörs är ett kort eko från lägenhetens mattlösa golv och halvtomma bokhyllor.
Men nu hör han något; ett avlägset motorbuller. Är det en folka? Han har alltid varit bilintresserad, kunnat skilja motorer från varandra, men nu är han osäker. Automatiskt börjar han räkna igen. Kommer till trettiosex innan han inser att motorljudet avlägsnar sig. Att hon inte är på väg hem.
Det ringer på dörren.
Han stirrar på dörrhandtaget och räknar till tolv innan han öppnar.
Det är inte hon. Det är grannen, han som bor i lägenheten bredvid. Torsten har aldrig pratat med honom, de har bara delat på en förströdd nick när de har mött varandra i trappen. Det finns något luggslitet över honom, han är antagligen alkoholiserad, även om Torsten inte kan urskilja någon spritdoft i kväll.
”Ja?” säger Torsten.
”Jag tänkte jag skulle ringa på”, börjar grannen.
”Jasså, jaha. Du kanske vill stiga in?” Det är det sista Torsten vill, men artigheten sitter där sedan gammalt. Ordentligt uppfostrad är han.
”Tja, varför inte. Det kanske är lika bra. Tack då. Stewe heter jag.” Grannen sträcker fram handen och Torsten skakar den lätt. Den är slät och kall.
Stewe stiger in och tittar sig snabbt omkring innan han bestämmer sig för soffan. Torsten går fram till fönstret och kastar en blick ner på gatan men sätter sig sedan i fåtöljen mitt emot. Tysta sitter de så för ett ögonblick.
”Du kanske vill ha en kopp kaffe?” frågar Torsten.
Stewe skakar på huvudet.
”Nähä, nähä. Nej, nej”, säger Torsten och så är det tyst igen. Det är bra, tänker han, för då kan han höra om bilen kommer. Fast det är konstigt med folk som är så där tysta. Man kan ju undra vad de vill egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar