Solen skiner obarmhärtigt, ett gult ljus som lägger sig som en glittrande slöja över dammiga skyltfönster, lyser upp blottade konservburkar i sopcontainers, ett ljus som får löven att vibrera i bortglömda allélindar, ett ljus som jag inte har sett sedan jag var ung, för ung är det länge sedan jag var men på den tiden var jag van vid en ändlös räcka dagar fyllda av surt regn och när jag gick för att hälsa på mina vänner så var där som ett avstånd, jag kunde nästan känna att de tänkte, att ”han, han går med regn i tankarna och damm i lungorna”, och de hade väl rätt på sitt sätt, men samtidigt tyckte jag att det var orättvist.
Och nu spelar det ingen roll för när jag går till dem och ringer på deras dörrar så öppnas de inte längre, det är aldrig någon hemma, alla har dragit iväg, fan vet var, alla utom jag, kanske tog de den sista raketen till stjärnorna.
Det var sådant som jag läste om när jag var liten. När det stora atomkriget skulle komma och människorna till slut hade gjort Jorden obeboelig så levde ändå drömmen om att börja om någon annanstans, en dröm som inte så lite påminde om de tecknade scenerna i Jehovas vittnens propagandaskrifter, sådana som kringvandrande missionärer prackade på en för fem kronor och hur som helst visade bilderna alltid välklippta gräsmattor, sådana som brukar finnas utanför amerikanska multinationella bolags huvudkontor, och på de gräsmattorna levde lejon och lamm och människor i vita särkar tillsammans i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar