Jag låtsas sova för att lura mig själv att bli lugn när jag hör dina fotsteg i trappen. Jag blir inte ens rädd. Och jag känner igen dina steg, vet att det är du långt innan jag anar din närvaro, innan jag känner din omisskänneliga doft och jag öppnar mina ögon och ser att ditt hår fortfarande är solljus och dina ögon himlavalvet och din näsa andas samma luft som jag och jag anar dina vita tänder som rev bakom dina läppars bränningar. Allt jag vill är att du ska komma och lägga dig hos mig, att dina händer ska söka sig in under min smutsiga skjorta och att du ska, som jag sett aztekpräster göra på bilder, borra in handen i min bröstkorg och slita ut mitt bultande hjärta och äta det, smälta mig, bokstavligen förtära min kärlek, men istället glider du ner vid min sida och du viskar till mig att vi är förbundna med en osynlig tråd och att du inte vet om du ska älska eller hata mig för det. Och jag rycker på axlarna och har inget särskilt att säga och sedan säger jag att jag plösligt kan bli tyst när jag förväntas säga något.
Då inser jag att vi båda bara är två neuroner i universums stora hjärna och att vår uppgift är att utbyta signalsubstanser med varandra och att vi därför bara är en beståndsdel av en mycket större tanke vars innehåll det inte finns några möjligheter för oss att fatta.
Eller kanske bakterier i universums mage.
Och sedan börjar det glida iväg. Tankarna blir ohållbara, de löses upp som en reva i ett tyg och jag blir inte gelé inte jag du inga tankar längre inga bokstäver bara bokstäver aj le o ek dle
Ee gege
Gle ale
Vdf
SLUT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar