lördag 13 februari 2010

Så jävla Gud nu

Maskinen växte för varje dag. Den blev allt mer oformlig och grotesk. Jag längtar efter ett barn. Det var den tanken som hade startat det hela. En varm dag, en sådan där dag när byxorna smetar mot benen redan innan man tagit dem på sig. En sådan dag när hettan sveper bort alla vanliga tankar och man, om man råkar vara en viss personlighetstyp, inser hela vidden av sin ensamhet.

Det hade börjat med en konservburk. Heinz Vita bönor i tomatsås. Alldeles för mycket socker men bättre än de billigare varianterna. Han hade avlägsnat de vassa och kantiga resterna av locket och sedan sköljt ur den ordentligt. En torso slog det honom när han stod där med burken under vattenstrålen. En torso tömd på blod och muskler. Tömd på liv. Han kände sig lite yr, en känsla som hade återkommit allt oftare på senare tid, så han tog tag i diskbänken för att hålla sig upprätt. Ingen kommer att komma ihåg mig. Burken i handen.

Han borrade hål i sidorna och monterade små armar av piprensare. Tejpade för hålet och satte en flörtkula som huvud. Tjockare piprensare som ben som avslutades med valnötsskal som fötter. En löjlig liten docka. Å ena sidan var det meningslöst å andra sidan kändes det bra någonstans, ungefär i hjärttrakten visade det sig när han kände efter.

Burkdockan hade stått och iakttagit honom från sin position i bokhyllan mellan en monografi över Max Ernst och Stora vegetariska kokboken (han hade samlat alla folianter huller om buller). Det var inte mycket liv i den där tänkte han. Tyst stod den bara och glodde, ja inte ens glodde, den hade ju inga ögon.

Nästa dag åkte han till återvinningsstationen. Han hade bra kontakt med gubbarna där. Det trodde att han var konstnär och på sätt och vis var han väl det också även om han aldrig hade haft en utställning eller sett på sig själv som en sådan. Men de hade inget emot att tjäna lite extra genom att sälja olika sorters skrot till honom.

Den här gången köpte han säkert fem gånger mer än han hade gjort vid något tidigare tillfälle. Det var allt möjligt, från stora bortslitna plåtstycken från frysboxar och tvättmaskiner till små kretskort från gamla walkman-spelare, såväl bildrör och bildäck som kasserade endospipetter och halvfyllda rullar med ståltråd. Han lyckades fylla hela sin VW-buss (med borttagna baksäten) med skrotet.

Väl hemma sorterade han det i olika kategorier. Storlek, färg, form och funktion. Sådana delar som kunde förmedla energi var han särskilt mån om, till exempel kretskort, kugghjul, elsladdar och liknande. Han funderade också längre kring de större plåtarna. I sin fantasi försökte han pussla ihop dem som om det vore en test av hans spatiala förmåga. Det fanns också delar som han inte kunde hitta någon direkt funktion för, som varken skulle vara en del av själva konstruktionen eller verka som någon form av kraftförmedlare. Ornament, tänkte han, sådant som förhåller sig till omgivningen, som fåglarnas färggranna fjädrar lockar till parning eller insekters varningsfärger eller babianernas groteska arslen.

I fem veckor byggde han på maskinen. Sedan var den färdig. Trodde han.

Inga kommentarer: