måndag 9 december 2013

Kaffe


Vi sitter på det där caféet alldeles i början av Västerlånggatan i Gamla stan. Det är snöglopp ute, sådan där blöt tung snö som smälter på cafégolvet runt gästernas skor. Det prasslas med tidningar, skedar vispas runt i kaffekoppar och smörgåssmulor ramlar ner på bordet. Du sitter tyst. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. 

”Jag är glad för att du kom. Jag har väntat. Men det vet du ju.”

Du nickar. Jag fäster blicken över din axel. Det är sagt så. Det är villkoret. Jag får inte se direkt på dig. 

”Hur länge kan du stanna? Jag har hur mycket tid som helst. Det är klart, de stänger förstås här. Kan du följa med hem?”

Dina konturer flyter liksom ihop med den grå luften. Mitt hjärta hoppar till och jag skyndar mig att titta ut genom fönstret istället. Färgglada anoraker och svarta kappor skymtar mellan de fallande snöflingorna. Affären mitt emot skyltar med vikingahjälmar. Jag är väl själv något slags turist i tillvaron antar jag. Jag känner att jag vill röka. Det känns som årtionden sedan som man fick röka på caféer. Eller krogar. Hur länge sedan är det egentligen? Fem år?

Kaffet kallnar framför dig. Jag skulle vilja säga något om det.

”Min mamma har blivit sämre. Det är emfysemet. Hon röker två cigaretter om dagen. En på morgonen och en på kvällen. Syrran tjatar att hon ska sluta helt, men jag vet inte om det spelar så stor roll. Det gör det väl kanske, men hur mycket längre lever hon för det? Jag tror inte syrran vill förstå.”

Du nickar nästan omärkligt. Jag kan se det i ögonvrån. Så du hör mig. Eller hör vad du vill höra. Eller också är det bara hos mig. Jag lyfter på min kaffekopp. Det är imma under den. Jag flyttar den längs med bordet för att se om spåret följer efter den men det gör den inte.

”Jag skulle vilja byta jobb. Är så jävla trött på det. Eller det är väl inte det egentligen. Det är att jag tittar in i ditt rum det första jag gör varje morgon. Det sitter förstås någon annan där nu. Jag vet inte vad hon heter. Jo, det gör jag förstås, men jag skiter i vad hon heter. Skiter i vem hon är. Hon sitter i ditt rum. Hon har inget där att göra. Det kan jag ju inte säga förstås.”

Jag vickar fatet och slår av några kaffedroppar med skeden mot det. Minns sista gången jag kysste dig. Men jag minns inte smaken av din mun, minns inte hur mjuka läpparna var. Kan bara se det framför mig, utifrån. Jag står bredvid. Alltså är det inget äkta minne. Jag bara får för mig. Det är så mycket jag får för mig. Så har det alltid varit.

”Jag går ut och röker, jag är snart tillbaka.”

Jag går förbi utan att se på henne. Ute har det börjat skymma. Violetta strimmor och snörök. Skymningspar går förbi. Jag röker två cigaretter, tänder den andra på fimpen av den första. Röken river i lungorna och jag tänker på morsans emfysem.

Innan jag sätter mig igen beställer jag en ny kopp kaffe. Det ser ut som om du ser ut genom fönstret. Vad ser du? Ser du snön som virvlar mot den mörka fasaden mitt emot? Ser du precis vad du vill se?

”Jag var ute på landet här om dagen. Stannade bilen vid vägkröken och sedan gick jag fram till torpet. De har huggit ner äppelträdet. Det var ju helt dött, finns inget att säga om det. Men det högg ändå till. Var vi lyckliga där? Jag vet inte. Alla minnen är som om de var filmade av någon annan. Det blir bara ord av det. Det är inget fel på ord, men de är utbytbara. Det är lätt att smälta ihop med ord; att säga att jag var lycklig och tro att det är sant bara för att man säger det. Men man kan säga vad som helst. Jag kan lika gärna säga att jag är japan. Det är bara ljud. Bokstäver på sin höjd. Vad heter det? Fonem. Morfem. Jag vet inte skillnaden. Om jag skulle fråga någon här på cafeet, undrar hur många som kan ange skillnaden mellan ett fonem och ett morfem? Som om någon skulle bry sig.”

Jag ställer min halvt urdruckna kaffekopp framför dig. Du reagerar inte. Tittar varken på kaffekoppen eller på mig. Jag knyter min halsduk.

”Jag uppskattar det här. Det måste vara svårt för dig.”

Och så ut i skymningen, ut i snön, bort till tunnelbanan och bort från dig.

(Tack till Bruno K Ö för inspiration)

onsdag 20 november 2013

Vid Blomsterkungens staty


Patienten huttrar. På frågan om hon vet var hon befinner sig lämnar hon en längre redogörelse: "Jag vet inte… jag går i parken. Det är så kallt. Det snöar hela tiden, åtminstone snöar det varje dag, kanske inte hela tiden, men någon gång varje dag. Det är något underligt med tiden också för händelserna kommer och går, det förflutna och framtiden, det är som om de möts vid olika skärningspunkter, jag vet vad som kommer att hända utan att veta vad som sker fram till dess, lösryckta scener… flickan som dog… hyllorna med böcker… de förvridna drömmarna, den plågade pojken… jag vet inte vad jag gör här men det är ändå mitt hem och mitt liv och det är inget man kan välja. Så jag går i parken, runt runt runt om Blomsterkungens staty, han står där mitt i parken och stirrar åt norr på ett inte så lite självgott och imposant sätt men jag, jag bara går runt och runt. Runt runt om statyn går jag. Under tiden snöar det, sjok av snö, miljarders miljarder av sexuddiga stjärnor som faller från skyn och lägger sig som ett mjukt duntäcke över allt och alla och dämpar alla ljud och till och med Blomsterkungen ser lite bekymrad ut, kanske påminner det honom om att inte ens en staty lever för evigt, för snön täcker allt och till slut kommer den att begrava oss alla under kilometerhöga berg av packad is. Men det sista som kommer att försvinna från den här världen är mina minnen av bibliotekarien och smaken av hans läppar, det blir det sista budskapet till universum, det och tanken på en liten flicka som dog alldeles för ung eller som kanske aldrig ens blev född."
Ur Fågeln i kejsarens träd (2012)

fredag 15 november 2013

Sprickan är det enda verkliga



Jag tror att det var första gången något av verklighetens sanna natur öppnade sig för mig och jag förstod att inget av det jag hade tagit för givet längre kunde tas för sant. Vi har alltid fått lära oss att det finns en beständighet; kalla det för gud eller universum eller samhällets fortbestånd, men jag vet numera att detta är en illusion och att sprickan är det enda verkliga och varaktiga tillståndet. Vi täcker våra sinnen med ett lager av fernissa som utgör en gräns mot världen där utanför. Men när fernissan krackelerar, när ett fint nät av tunna sprickor sprider sig över detta gränsskikt då börjar vi ana den skrämmande och opersonliga likgiltighet som universum uppvisar gentemot våra liv och vi inser vår egen obetydlighet. (Fågeln i kejsarens träd)

torsdag 7 november 2013

Hemma hos Wilko Johnson


Petter och Sulo Karlsson (ur deras Keep yourself alive - den galna jakten på 70-talets rockhjältar) hälsar på hos Wilko Johnson:

"I samma ögonblick man kliver över tröskeln möter en stank som från ett kompani döda råttor. Heltäckningsmattan har en ombestämd brunaktig färg. Överallt bråte, skräp, kaois. Det enda som verkar oanvänt och i toppskick är dammsugaren.

Ty 93 Richmond Avenue i Westcliff-on-Sea är i sanning huset som både Gud och städerskan glömde. Däremot inte skattmasen. Det som vid en första anblick in i skumrasket ser ut som snödrivor är i själva verket brev från myndigheter. Oöppnade allesammans.
- Är inte det här räkningar, mr Johnson?
- Well ... jag förmodar det."

onsdag 19 juni 2013

Kill your darlings


Det här är de första meningarna jag skrev på det som skulle bli ”Fågeln i kejsarens träd”:

”Hon är mycket punktlig. Genom fönstren högst upp i rotundan ser jag henne komma genom parken vid exakt samma tid varje dag. Jag vet inte vart hon är på väg eller varifrån hon kommer. Men igår gjorde vi sällskap. Jag gick bredvid henne och hon vände sig mot mig och log. Jag ville inte visa vad jag kände, därför log jag inte tillbaka. När vi kom ut från parken fortsatte jag in på biblioteket utan att säga ett ord.

Det ofullbordade är det vackraste och en dag ska jag ta fram det ofördärvade minnet av dig. Det blir som att komma tillbaka till Louvren för att återse Giocondan en sista gång. Jag tror att det blir en dag när det snöar, ett tungt blött snöfall precis som igår, och då kommer jag att minnas dina meissenögon i parken.”

I den färdiga boken blev det så här:

Hon är mycket punktlig. Genom fönstren högst upp i rotundan ser jag henne komma genom Blomsterkungens park vid samma tid varje dag. Hennes röda kappa lyser mot snön och under den grå stickade mössan letar sig ett mörkblont hårsvall fram. Jag vet inte vart hon är på väg eller varifrån hon kommer. Men igår gick jag ut för att möta henne och vi gjorde sällskap en bit. Hon log mot mig och jag blev så förvånad att jag inte kom på något att säga. När vi kom ut från parken fortsatte jag in på biblioteket utan att ta avsked.” 

Jag gillade i och för sig det andra stycket men det var ändå nödvändigt att stryka det.

tisdag 4 juni 2013

Barriären (del 5)

Det hade nästan blivit gryning innan hon var tillbaka i lägret.
  ”Var har du varit?”, frågade han.
  ”Jag trodde att du sov.”
  ”Jag vaknade just. Du svarade inte på min fråga.”
  ”Jag vill att vi återvänder. Tillbaka till staden.”
  ”Du skämtar! Han skakade på huvudet. ”Vad har flugit i dig nu?”
  Hon sträckte fram händerna mot elden, kände värmen mot handflatorna. Tänkte på hur det kändes att smeka sitt barn.
"Det finns ingenstans att ta vägen”, sa hon.
  Hans mun var som ett hårt draget streck. ”Ingenstans att ta vägen? Jag förstår inte vad du pratar om. Jag föreslår att vi sover nu. Allt ser annorlunda ut i morgon. Vi måste vara utvilade när vi passerar Höjderna. Ingen vet vad som väntar oss där.”
  Hon gav upp. Höjde händerna i en tom gest. Sedan lade hon sig ner, vid elden, såg in i dess heta ugn och lyssnade på hans andetag, de orytmiska, hörde hur de blandades med pojkens stadiga och lugna inandning.
  När hon var säker på att de båda sov, steg hon upp, gick fram till pojken, satte sig på huk och lade handen på hans kind. Den var kall men hon anade ändå värmen därunder den bleka hyn. Hon viskade i hans öra: ”Vi ses min älskling.” Sedan reste hon sig upp och började ensam gå tillbaka mot staden. (SLUT)

lördag 1 juni 2013

Var hittar man bra böcker - kanske inte givet?

Idag är det en intervju i DN med Mark Coker från självpubliceringssajten Smashwords (ej på nätet ännu).

"Men att de etablerade förlagen skulle stå för en mer kvalitativ utgivning än den självpublicerande sfären håller han inte med om.

- Förläggare koncentrerar sig helt på den kommersiella potentialen. Det är därför de ger ut böcker av Snooki och Paris Hilton och systrarna Kardashian (amerikanska reality-tv-stjärnor) - allmänt värdelösa människor, men de är kändisar, de har en plattform, de kan sälja böcker. Vilket de också gör på bekostnad av litterärt intressanta böcker säger han."

Se Mark Cokers föreläsning för svenska förläggare här om veckan.

fredag 31 maj 2013

Barriären (del 4)

Framför henne låg slätten med de många lägereldarna, och långt där borta vid horisonten kunde hon skymta ett mörkt band som då borde vara kusten och staden de hade lämnat.
  Nej, det var inte möjligt. Vagnen där uppe på himlen lyste fortfarande framför henne. De sju stjärnorna i sitt välbekanta mönster, fyra stycken som bildade själva vagnen och så tre stjärnor till handtaget snett uppåt åt vänster. Hon måste ha gått rakt fram, så långt kunde inte stjärnorna ha vridit sig. Hur var detta möjligt? Fanns det en annan slätt och en annan stad vid en kust framför dem? Ett likadant läger som deras eget?
  Vad som nerifrån hade verkat så klart urskiljbart, de tre topparna, var nu omöjliga att få grepp om. Hon kunde inte säga om hon stod på en bergskam eller nedanför eller om hon redan hade passerat dem. Hon trodde att hon gick i svag nedförsbacke. Dofterna och nattens mörker hade tillsammans slagit en ring runt henne som gjorde att hon varken kunde se eller tänka klart.
  Någonstans framför sig skymtade hon en rörelse. Kanske ett stenkast bort.
  Det såg ut som en kvinna, klädd liksom hon själv i böljande mörka tyger.
  Anna höjde handen över ögonbrynen, för att kunna se klarare.
  Den andra kvinnan gjorde likadant.
  Vad gjorde hon här? Anna gick fram mot henne. Det borde bara ta ett ögonblick. Hon gick och hon gick men hon kom inte närmare. Det var inget fel på hennes ben, det kändes snarare som om tiden tänjdes på märkliga sätt kring hennes kropp.
  Den andra kvinnan stirrade tillbaka på henne men gjorde ingen min av att röra sig mot henne.
  De stod där och såg på varandra. Vad annat fanns att göra?
  Ögonblick, förlorade i tiden.
  ”Vem är du?” frågade kvinnan framför henne. Vinden bar knappt hennes röst.
  Anna skakade på huvudet. Ritade ett tecken i luften, som en besvärjelse. Öppnade munnen för att säga något, men hade inget svar.
  Sedan vände sig den andra kvinnan om och började gå tillbaka mot det andra lägret därnere på den andra slätten.
 Så då vände även Anna sig om och började gå tillbaka i sina egna spår, och nu gick det lättare.   Återigen fanns det någon mening i vandrandet: att hon rörde sig från en punkt till en annan. Hon kunde se hur landskapet förändrades kring henne. Efter ett litet tag dök det återigen upp en stig upp som hon följde.
  Blodet pumpade i henne och svärmar av eldflugor följde henne på stigen så att det verkade som om stjärnorna hade lossnat från himlen. Hon tänkte att det hade sett ut som om kvinnan hade velat säga något mer, men hejdat sig i sista stund. Vad kunde det ha varit? Kanske samma fråga som hon själv hade haft på tungan. ”Vart är du på väg?”
  Och inom sig anade hon väl svaret på den frågan.
  När hon kom runt en stor manshög sten som låg som ett stort sovande troll bredvid stigen såg hon återigen slätten med eldarna ligga framför henne och långt där borta staden som de en gång hade kommit ifrån.

onsdag 29 maj 2013

Barriären (del 3)

Det var mödosamt att ta sig upp på Höjderna. Hon hade trott att det var den mellersta av de tre små topparna hon besteg, men ju högre upp hon kom desto mer märkte hon att de alla egentligen var delar av en och samma höjd. På himlen hade stjärnbandet återigen vecklat ut sig, det lyste lika starkt som om fullmånen hade varit uppe och de kom henne att tänka på de myriader av lysande alger som kunde ses som skinande prickar i vattnet vid kusten därhemma under sommarkvällarna. Den gamla välkända Vagnen fanns däruppe på valvet och visade henne vägen norrut som en fyrbåk i skyn. Vild oregano, salvia och andra örter som hon inte kände igen växte i överflöd och när hon gick genom de spretiga buskarna gneds de mot hennes ben så att starka kryddofter avsöndrades. Samtidigt revs det upp små sår på hennes vader, och den söta bloddoften blandades med kryddornas.
  Hon visste inte hur länge hon hade gått däruppe på de slingriga stigarna, men till slut tog den sista stigen slut och hon gick vidare genom ris och små vindpinade buskage. Inte heller visste hon vart hon var på väg. Någonstans hade hon kanske ändå en aning om det, ett möjligt svar. Men hon kunde inte förklara varför hon gick här själv, när de andra sov därnere på slätten. Det räckte med det påtagliga i detta: vandrandet, stjärnorna, dofterna och snåren.
  Plötsligt insåg hon att hon måste ha gått i cirklar.

måndag 27 maj 2013

Barriären (del 2)

När portarna i stadens murar hade öppnats för tjugofyra timmar sades det att det stod var och en fritt att ge sig av. Upp emot ett hundratal människor hade passat på och tagit med sig allt de orkat bära och lämnat staden bakom sig.
  När folkmassan hade rört sig genom porten hade en vakt ropat efter dem med en röst som fått orden att eka genom de omgärdande gränderna: ”Ni kommer ändå inte längre än till Höjderna.”
  I tre dagar hade de varit på väg över slätten. Ett lämmeltåg på väg mot norr. Ett hungrigt och törstigt följe i slitna kläder täckta av slättens damm och stoft. Men de sa till sig själva att bara de kom fram till Höjderna skulle de kunna fylla på sina förråd, där skulle det finnas gott om mat och vatten.
  Anna rörde oroligt på sig. Elden brann ännu. Männen sov, den store och den lille. Långsamt, för att inte väcka de andra, satte hon sig upp. I elden brann glödande kol-ögon som blinkade iakttog henne och sköt blixtar mot varandra.
  Hon sparkade lite sand i elden vilket var fullständigt meningslöst. Bättre att gå därifrån.
  Slätten runt om henne var välvd av de små kullar som utgjordes av de sovande människorna. Det kändes som om hon gick genom en gigantisk odling där människobyltena utgjorde grödan. Men hon lämnade dem bakom sig när hon rörde sig mot kullarna där framme, de som skymde stjärnorna.
  Hon gick i många timmar.

lördag 25 maj 2013

Barriären (del 1)

”I morgon kommer vi att passera Höjderna. Har du tänkt på vad som kan hända då?”, sa Anna till barnets far.
  ”Det är klart att jag har. Det har vi väl alla!”
  ”Jag är inte så säker på det. Det är inte alla som vill tänka på sådant.”
   Hon såg på när han med avmätta rörelser rörde om i sin dryckeskåsa. Det slog henne att hon aldrig hade tänkt på hur små händer han hade – nästan som en kvinnas. Och sedan det där sättet att dra med den skrovliga pinnen mot kåsans innervägg: hon kände hur det fick något att skava inom henne själv.
  ”Det är ingen som vet om Barriären finns”, sa han plötsligt.
  Hon övervägde detta påstående innan hon svarade. ”Man kan säga vad man vill. Allt är bara bokstäver, ord, meningar. Den finns där ändå.”

***

De satt vid familjens lägereld. Runt omkring dem på den dammiga slätten fanns det hundratals liknande eldar. Var och en utgjorde en familj eller ett sällskap av ett eller annat slag. De satt under stjärnorna och pratade om det som väntade dem där framme på andra sidan Höjderna. De tre högsta kullarna skymtade svagt vid slättens slut som dystra skuggor under stjärnljuset.
  Pojken vilade i hennes knä. Hans lugna andhämtning fick henne att tänka att det var världens egen rytm som slog i honom. Med pojkens far var det något annat, han med kåsan. Han var som gjord av eld och rök, ständigt vibrerande av svag olust och oförlöst vilja.
  Pojken slog upp ögonen. Såg på henne och hon drogs hjälplöst ner i hans glansigt fuktiga glober.
  ”Mamma, vad finns på Höjderna?”, frågade han.
   Innan hon hann svara sköt fadern in: ”Ingenting, inget att bry sig om. Sov på du bara.”
   ”Men du sa att något skulle hända. Om det är ingenting …?”
   ”Varför inte tala om det för honom? Vad kan det göra för skada. Det är väl lika bra att han går in i det med öppna ögon”, sa hon.
  ”Hur ska jag kunna tala om det, när jag inte själv vet vad det är? När ingen vet det. Det är bara dumma rykten. De sprids för att hindra folk från att ge sig av. Så är det bara”, sa han. 
  De satt tysta. Kanske fanns det inte mer att säga efter detta. Till och med pojken var tyst fast hon kunde se att han var otillfredsställd av att inte få veta mer.
  Men hon kunde inte låta bli: ”Kommer du ihåg hur vi brukade prata förr i tiden? Hur lyckliga vi skulle bli om vi kunde ge oss iväg.” 
  Han suckade.
  ”Det som har varit har varit, det är väl ingen mening med att dra upp det. Det är andra tider nu. Eller hur? Nu är vi äntligen på väg, varför ska du försöka förstöra det?”
  ”På väg … är vi verkligen det?”

fredag 10 maj 2013

Monkeys with typewriters (1)

Jag inbillar mig att det finns två slags författare. Den ena sorten betraktar skrivandet som ett slags magi. Man vill inte se eller låtsas om vad som finns under huven, inuti maskinen. Skrivandet är oreducerbart, närmast heligt. Den andra sorten är mekar-typen som älskar att studera kugghjulen, kraftöverföringen, den glänsande smörjoljan ... allt som håller motorn igång. 

Scarlett Thomas ("The end of Mr Y" och "Our tragic universe" m fl) är av den senare typen. Lärare i creative writing vid universitetet i Kent och aktuell med en annorlunda skrivarbok: "Monkeys with typewriters". Titeln anspelar förstås på det gamla tankeexperimentet att en apa som hamrar på ett tangentbord till slut, med tillräckligt med tid till sitt förfogande, kommer att skriva ner en Shakespeare-pjäs.

Det här är en bok som jag hade velat ha för tjugo år sedan när jag började skriva. Kanske har den en extra trovärdighet för att den till skillnad från många andra skrivarböcker är skriven av en både framgångsrik som skicklig författare?  Det delar den med Stephen Kings välkända "On writing".



Men Thomas går betydligt djupare och försöker konkretisera det där mer svårfångade: vad är en bra text på den enskilda meningens nivå? Här använder hon t ex ett slags ordbank där man får betala olika mycket för konkreta och abstrakta ord eller för slitna uttryck etc med hjälp av olika regler. Det är naturligtvis en pedagogisk idé och inte något som ska användas i det dagliga skrivandet men som kan hjälpa en att skilja på "bra" och "dålig" text. 

Jag tror att jag själv kommer att använda en hel del från den här boken och tänker också skriva och lägga ut texter om hennes idéer och metoder. 

fredag 3 maj 2013

torsdag 11 april 2013

Parken i Fågeln i kejsarens träd

Med den här enkla videon ville jag ge en känsla för atmosfären i Fågeln i kejsarens träd. Den eviga snön, den underliga solen, parken ... vad ger den dig för associationer?