När portarna i stadens murar hade öppnats för tjugofyra timmar sades det att det stod var och en fritt att ge sig av. Upp emot ett hundratal människor hade passat på och tagit med sig allt de orkat bära och lämnat staden bakom sig.
När folkmassan hade rört sig genom porten hade en vakt ropat efter dem med en röst som fått orden att eka genom de omgärdande gränderna: ”Ni kommer ändå inte längre än till Höjderna.”
I tre dagar hade de varit på väg över slätten. Ett lämmeltåg på väg mot norr. Ett hungrigt och törstigt följe i slitna kläder täckta av slättens damm och stoft. Men de sa till sig själva att bara de kom fram till Höjderna skulle de kunna fylla på sina förråd, där skulle det finnas gott om mat och vatten.
Anna rörde oroligt på sig. Elden brann ännu. Männen sov, den store och den lille. Långsamt, för att inte väcka de andra, satte hon sig upp. I elden brann glödande kol-ögon som blinkade iakttog henne och sköt blixtar mot varandra.
Hon sparkade lite sand i elden vilket var fullständigt meningslöst. Bättre att gå därifrån.
Slätten runt om henne var välvd av de små kullar som utgjordes av de sovande människorna. Det kändes som om hon gick genom en gigantisk odling där människobyltena utgjorde grödan. Men hon lämnade dem bakom sig när hon rörde sig mot kullarna där framme, de som skymde stjärnorna.
Hon gick i många timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar