Det
var mödosamt att ta sig upp på Höjderna. Hon hade trott att det
var den mellersta av de tre små topparna hon besteg, men ju högre
upp hon kom desto mer märkte hon att de alla egentligen var delar av
en och samma höjd. På himlen hade stjärnbandet återigen vecklat
ut sig, det lyste lika starkt som om fullmånen hade varit uppe och
de kom henne att tänka på de myriader av lysande alger som kunde
ses som skinande prickar i vattnet vid kusten därhemma under
sommarkvällarna. Den gamla välkända Vagnen fanns däruppe på
valvet och visade henne vägen norrut som en fyrbåk i skyn. Vild
oregano, salvia och andra örter som hon inte kände igen växte i
överflöd och när hon gick genom de spretiga buskarna gneds de mot
hennes ben så att starka kryddofter avsöndrades. Samtidigt revs det
upp små sår på hennes vader, och den söta bloddoften blandades
med kryddornas.
Hon visste inte hur länge hon hade gått
däruppe på de slingriga stigarna, men till slut tog den sista
stigen slut och hon gick vidare genom ris och små vindpinade
buskage. Inte heller visste hon vart hon var på väg. Någonstans
hade hon kanske ändå en aning om det, ett möjligt svar. Men hon
kunde inte förklara varför hon gick här själv, när de andra sov
därnere på slätten. Det räckte med det påtagliga i detta:
vandrandet, stjärnorna, dofterna och snåren.
Plötsligt insåg hon att hon måste ha gått i
cirklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar