Framför henne låg slätten med de många lägereldarna, och långt där borta vid horisonten kunde hon skymta ett mörkt band som då borde vara kusten och staden de hade lämnat.
Nej, det var inte möjligt. Vagnen där uppe på himlen lyste fortfarande framför henne. De sju stjärnorna i sitt välbekanta mönster, fyra stycken som bildade själva vagnen och så tre stjärnor till handtaget snett uppåt åt vänster. Hon måste ha gått rakt fram, så långt kunde inte stjärnorna ha vridit sig. Hur var detta möjligt? Fanns det en annan slätt och en annan stad vid en kust framför dem? Ett likadant läger som deras eget?
Vad som nerifrån hade verkat så klart urskiljbart, de tre topparna, var nu omöjliga att få grepp om. Hon kunde inte säga om hon stod på en bergskam eller nedanför eller om hon redan hade passerat dem. Hon trodde att hon gick i svag nedförsbacke. Dofterna och nattens mörker hade tillsammans slagit en ring runt henne som gjorde att hon varken kunde se eller tänka klart.
Någonstans framför sig skymtade hon en rörelse. Kanske ett stenkast bort.
Det såg ut som en kvinna, klädd liksom hon själv i böljande mörka tyger.
Anna höjde handen över ögonbrynen, för att kunna se klarare.
Den andra kvinnan gjorde likadant.
Vad gjorde hon här? Anna gick fram mot henne. Det borde bara ta ett ögonblick. Hon gick och hon gick men hon kom inte närmare. Det var inget fel på hennes ben, det kändes snarare som om tiden tänjdes på märkliga sätt kring hennes kropp.
Den andra kvinnan stirrade tillbaka på henne men gjorde ingen min av att röra sig mot henne.
De stod där och såg på varandra. Vad annat fanns att göra?
Ögonblick, förlorade i tiden.
”Vem är du?” frågade kvinnan framför henne. Vinden bar knappt hennes röst.
Anna skakade på huvudet. Ritade ett tecken i luften, som en besvärjelse. Öppnade munnen för att säga något, men hade inget svar.
Sedan vände sig den andra kvinnan om och började gå tillbaka mot det andra lägret därnere på den andra slätten.
Så då vände även Anna sig om och började gå tillbaka i sina egna spår, och nu gick det lättare. Återigen fanns det någon mening i vandrandet: att hon rörde sig från en punkt till en annan. Hon kunde se hur landskapet förändrades kring henne. Efter ett litet tag dök det återigen upp en stig upp som hon följde.
Blodet pumpade i henne och svärmar av eldflugor följde henne på stigen så att det verkade som om stjärnorna hade lossnat från himlen. Hon tänkte att det hade sett ut som om kvinnan hade velat säga något mer, men hejdat sig i sista stund. Vad kunde det ha varit? Kanske samma fråga som hon själv hade haft på tungan. ”Vart är du på väg?”
Och inom sig anade hon väl svaret på den frågan.
När hon kom runt en stor manshög sten som låg som ett stort sovande troll bredvid stigen såg hon återigen slätten med eldarna ligga framför henne och långt där borta staden som de en gång hade kommit ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar