Kvarglömd (del 3)

På nätterna tittar jag upp på stjärnorna. Det är något som är avgjort bättre nu för tiden. Man ser många fler stjärnor, ja hela Vintergatan böljar där uppe som en jättemanet som långsamt andas ut och in, blåser stjärnrök över hela alltet och tittar ner på mig – och då tänker jag att jag är ensam i hela universum, att jag är det enda medvetandet som finns kvar, att jag därför i själva verket är universum och då måste jag väl ändå vara det man kallar för Gud.

Kanske borde jag skapa något. Men vad ska det tjäna till? Mot dumheten kämpar ju själva gudarna förgäves.

Istället har jag börjat röka. Jag vet inte hur länge cigaretter håller sig i sina förpackningar. Jag hoppas att det tar längre tid än så att utveckla emfysem eller lungcancer. Det var inte särskilt gott i början men nu har jag lärt mig att uppskatta denna ganska bisarra vana.

Kvarglömd (del 2)

Den frid som härskar på gatorna. Den frid som finns i en ensam restaurangmeny som vid något tillfälle har ryckts ut ur sitt konstläderfodral och sedan knycklats ihop och slängts på gatan och som nu blåser fram och tillbaka. Det var ett misstag att plocka upp den. Min mage skriker av besvikelse över att påminnas om att det fanns sådant för inte alls så länge sedan. Kalvfärsbiffar, fritatta, jambalaya, pytt i panna, vad som helst som uttrycker struktur och ordning, något som inte bara är utrafsat innehåll från en konservburk eller torkad pasta som mals sönder till mjöl mellan slitna molarer.

Jag vet att jag lever i en dröm och jag förväntar mig inte att vakna ur den. På morgonen ska jag dö. Och frågan är om jag längtar efter detta eller om det är bättre att bo i en mardröm än att

Tomhet.

Kanske kommer de tillbaka och sätter igång kraftverken och tevestationerna och flygplatserna och tandkrämsfabrikerna och vitamininstitutet i Schweiz och då kommer de att hälsa mig som en sedan länge försvunnen broder och son och far och säger att det var det bra det du gjorde, vi behövde någon som höll ställningarna, någon som stannade kvar och vittnade, det är som universum som behöver betrakta sig självt - vad ska det annars vara bra för om det inte vet om att det existerar?

Någon skulle kanske säga att det är ett gudsbevis så gott som något men sådant bryr jag mig inte om, betraktar det som nonsens helt enkelt. Jag är inte så bra på matematik och fysik men jag misstänker att allt är uppbyggt på cirkelbevis. Språket i sig bevisar inget annat än att det är språk. Om man säger att det i språket finns något som heter gravitation och beror på växelspel mellan krafter i materien så har man inte sagt något annat än just det.

Och det kanske man kan nöja sig med, men av någon anledning så har jag slutat att ta något för givet. Det var inte så här jag hade tänkt mig min ålderdom.

Kvarglömd (del 1)

Solen skiner obarmhärtigt, ett gult ljus som lägger sig som en glittrande slöja över dammiga skyltfönster, lyser upp blottade konservburkar i sopcontainers, ett ljus som får löven att vibrera i bortglömda allélindar, ett ljus som jag inte har sett sedan jag var ung, för ung är det länge sedan jag var men på den tiden var jag van vid en ändlös räcka dagar fyllda av surt regn och när jag gick för att hälsa på mina vänner så var där som ett avstånd, jag kunde nästan känna att de tänkte, att ”han, han går med regn i tankarna och damm i lungorna”, och de hade väl rätt på sitt sätt, men samtidigt tyckte jag att det var orättvist.

Och nu spelar det ingen roll för när jag går till dem och ringer på deras dörrar så öppnas de inte längre, det är aldrig någon hemma, alla har dragit iväg, fan vet var, alla utom jag, kanske tog de den sista raketen till stjärnorna.

Det var sådant som jag läste om när jag var liten. När det stora atomkriget skulle komma och människorna till slut hade gjort Jorden obeboelig så levde ändå drömmen om att börja om någon annanstans, en dröm som inte så lite påminde om de tecknade scenerna i Jehovas vittnens propagandaskrifter, sådana som kringvandrande missionärer prackade på en för fem kronor och hur som helst visade bilderna alltid välklippta gräsmattor, sådana som brukar finnas utanför amerikanska multinationella bolags huvudkontor, och på de gräsmattorna levde lejon och lamm och människor i vita särkar tillsammans i frid.

Fetus in fetu

På tvåhundra år har cirka 90 fall av så kallad intrafetation rapporterats. Vad som händer är att vid en enäggstvillingsgraviditet så delas i sällsynta fall ägget inte i två lika stora delar. I sådana fall missbildas den mindre tvillingen ofta tidigt, kapslas in i det större fostret och lever där som en parasit. Det får syre och näring eftersom det växer ihop med syskonets blodomlopp och lever där så länge det blir kvar i dennes kropp. Var åttonde graviditet börjar som en tvillinggraviditet men bara tio procent slutar med tvillingfödsel. Många av oss är segrare ur en strid i livmodern vi inte ens vet om har ägt rum.

Släktled

”Jag drömde om mormor”, sa hon plötsligt. ”Det var så verkligt, jag var så övertygad om att hon levde när jag vaknade att det tog mig en lång stund att komma på hur det verkligen var. Att hon är död menar jag. När jag tänker efter vet jag inte riktigt vad hon höll på med, om hon dammade eller diskade eller sorterade räkningar, jag ser henne bara framför mig göra saker, men jag ser inte vad. Det är väl så jag minns henne.” Hon tystnade plötsligt, verkade tänka efter. ”Mamma är äldre nu än mormor var när hon dog. Nu är det hon som är mormor. Det är konstigt. Eller, det är klart att det inte är konstigt, det är fullständigt naturligt, men för mig är det konstigt att min egen mamma har tagit mormors plats och jag … är den där konstiga sorten, mamma, vuxen … nej, det går inte.”

Arlanda

På kortet står det skrivet ”Arlanda 1965”med bläck i den lilla vita kanten högst upp. Det är antagligen min mors handstil. I den vita kanten längst ner står det, fastän upp och ner, oct . 65 . Det är tydligen kortprintmaskinen som har lämnat detta meddelande. Färgerna har blåstick. Min far längst till vänster i mörk kostym och blårandig slips och med två paraplyer i högerhanden. Han blundar, antagligen för att ljuset är skarpt, och håller huvudet lyft och ryggen rak. Min mor har kappa och permanentat hår och hon har ytterligare en rock, kanske min fars, över armen. Hon har just vänt på huvudet så man ser henne i profil. Hon ser ut att säga något, kanske riktat till min storasyster som står närmast pappa. Hon har röd kappa och långstrumpor och hon håller mig i handen. Jag är tjugotvå månader gammal. Mitt hår är mycket ljusare än jag hade när jag blev äldre. Min bror står lite för sig själv och tittar ut ur bilden, åt höger. I bakgrunden står en träsoffa som det står Luftfartsverket på. Det här är dagen då vi flyttar till Förbundsrepubliken Tyskland, till Blumenstrasse i Bad Neuheim, känt för två saker; sina kurbad och för att Elvis Presley gjorde militärtjänst på den närbelägna NATO-basen.

Presskonferens!

Nu känns det som att jag har skapat ett monster med den här bloggen. Mina karaktärer har blivit nätmobbade av mig. Stewe, t ex. Vilken patetisk loser. Och Torsten är ju fullständigt bindgalen. För att inte tala om Frank som trodde han var gud.

Återstår bara att stänga ner skiten.

Från 1630 på fredag finns jag på Hotel Anglais för att förklara mitt ställningstagande.

/Poeten