Vid Blomsterkungens staty

Patienten huttrar. På frågan om hon vet var hon befinner sig lämnar hon en längre redogörelse: "Jag vet inte… jag går i parken. Det är så kallt. Det snöar hela tiden, åtminstone snöar det varje dag, kanske inte hela tiden, men någon gång varje dag. Det är något underligt med tiden också för händelserna kommer och går, det förflutna och framtiden, det är som om de möts vid olika skärningspunkter, jag vet vad som kommer att hända utan att veta vad som sker fram till dess, lösryckta scener… flickan som dog… hyllorna med böcker… de förvridna drömmarna, den plågade pojken… jag vet inte vad jag gör här men det är ändå mitt hem och mitt liv och det är inget man kan välja. Så jag går i parken, runt runt runt om Blomsterkungens staty, han står där mitt i parken och stirrar åt norr på ett inte så lite självgott och imposant sätt men jag, jag bara går runt och runt. Runt runt om statyn går jag. Under tiden snöar det, sjok av snö, miljarders miljarder av sexuddiga stjärnor som faller från skyn och lägger sig som ett mjukt duntäcke över allt och alla och dämpar alla ljud och till och med Blomsterkungen ser lite bekymrad ut, kanske påminner det honom om att inte ens en staty lever för evigt, för snön täcker allt och till slut kommer den att begrava oss alla under kilometerhöga berg av packad is. Men det sista som kommer att försvinna från den här världen är mina minnen av bibliotekarien och smaken av hans läppar, det blir det sista budskapet till universum, det och tanken på en liten flicka som dog alldeles för ung eller som kanske aldrig ens blev född."
Ur Fågeln i kejsarens träd (2012)

Sprickan är det enda verkliga

Jag tror att det var första gången något av verklighetens sanna natur öppnade sig för mig och jag förstod att inget av det jag hade tagit för givet längre kunde tas för sant. Vi har alltid fått lära oss att det finns en beständighet; kalla det för gud eller universum eller samhällets fortbestånd, men jag vet numera att detta är en illusion och att sprickan är det enda verkliga och varaktiga tillståndet. Vi täcker våra sinnen med ett lager av fernissa som utgör en gräns mot världen där utanför. Men när fernissan krackelerar, när ett fint nät av tunna sprickor sprider sig över detta gränsskikt då börjar vi ana den skrämmande och opersonliga likgiltighet som universum uppvisar gentemot våra liv och vi inser vår egen obetydlighet. (Fågeln i kejsarens träd)

Hemma hos Wilko Johnson

Petter och Sulo Karlsson (ur deras Keep yourself alive - den galna jakten på 70-talets rockhjältar) hälsar på hos Wilko Johnson:

"I samma ögonblick man kliver över tröskeln möter en stank som från ett kompani döda råttor. Heltäckningsmattan har en ombestämd brunaktig färg. Överallt bråte, skräp, kaois. Det enda som verkar oanvänt och i toppskick är dammsugaren.

Ty 93 Richmond Avenue i Westcliff-on-Sea är i sanning huset som både Gud och städerskan glömde. Däremot inte skattmasen. Det som vid en första anblick in i skumrasket ser ut som snödrivor är i själva verket brev från myndigheter. Oöppnade allesammans.
- Är inte det här räkningar, mr Johnson?
- Well ... jag förmodar det."

Skrivhörnan 2013

Övergivna bibliotek is da shit

Just det här är från ett skivomslag med en indieorkester som heter Fountains of wayne. 

Delad glädje är dubbel glädje

Kill your darlings

Det här är de första meningarna jag skrev på det som skulle bli ”Fågeln i kejsarens träd”:

”Hon är mycket punktlig. Genom fönstren högst upp i rotundan ser jag henne komma genom parken vid exakt samma tid varje dag. Jag vet inte vart hon är på väg eller varifrån hon kommer. Men igår gjorde vi sällskap. Jag gick bredvid henne och hon vände sig mot mig och log. Jag ville inte visa vad jag kände, därför log jag inte tillbaka. När vi kom ut från parken fortsatte jag in på biblioteket utan att säga ett ord.

Det ofullbordade är det vackraste och en dag ska jag ta fram det ofördärvade minnet av dig. Det blir som att komma tillbaka till Louvren för att återse Giocondan en sista gång. Jag tror att det blir en dag när det snöar, ett tungt blött snöfall precis som igår, och då kommer jag att minnas dina meissenögon i parken.”

I den färdiga boken blev det så här:

”Hon är mycket punktlig. Genom fönstren högst upp i rotundan ser jag henne komma genom Blomsterkungens park vid samma tid varje dag. Hennes röda kappa lyser mot snön och under den grå stickade mössan letar sig ett mörkblont hårsvall fram. Jag vet inte vart hon är på väg eller varifrån hon kommer. Men igår gick jag ut för att möta henne och vi gjorde sällskap en bit. Hon log mot mig och jag blev så förvånad att jag inte kom på något att säga. När vi kom ut från parken fortsatte jag in på biblioteket utan att ta avsked.” 

Jag gillade i och för sig det andra stycket men det var ändå nödvändigt att stryka det.