Fast i ekokammaren

"Förutom att motiven ändå är skickligt turnerade, är det framför allt så att det är karaktärerna som träder fram på ett levande sätt i berättelserna. Det är deras liv i skuggan av det osannolika som tecknas med så varsam och inkännande hand av Mats Kempe att jag märker att jag saknar och tänker på dem långt efter jag har läst ut boken. Som mobboffret Gregory som helst ligger på sin säng och stirrar på sina uppnålade drömmar i taket, Lotten som förgäves försöker få uppmärksamhet från mamman som bryr sig mer om sin forskning och miljön, eller Sanna som förlorar sin pappa till mystiska astralvarelser. I en vacker novell, ”Vännerna”, drabbas Oskars vän Markus av en sjukdom som gradvis förvandlar honom till en fågel. Hjälplöst ser Oskar på hur hans och Markus gemensamma vän Carsten frestas att låta sig smittas av sjukdomen eftersom den verkar leda till en åtråvärd frihet."

På dagens bok recenserar jag Mats Kempes Det jag redan minns. 

Fulla unga män

”En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla.”

På Dagens bok recenserar jag Serhij Zjadans ”Depeche mode”.

Kaffe

Vi sitter på det där caféet alldeles i början av Västerlånggatan i Gamla stan. Det är snöglopp ute, sådan där blöt tung snö som smälter på cafégolvet runt gästernas skor. Det prasslas med tidningar, skedar vispas runt i kaffekoppar och smörgåssmulor ramlar ner på bordet. Du sitter tyst. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. 

”Jag är glad för att du kom. Jag har väntat. Men det vet du ju.”

Du nickar. Jag fäster blicken över din axel. Det är sagt så. Det är villkoret. Jag får inte se direkt på dig. 

”Hur länge kan du stanna? Jag har hur mycket tid som helst. Det är klart, de stänger förstås här. Kan du följa med hem?”

Dina konturer flyter liksom ihop med den grå luften. Mitt hjärta hoppar till och jag skyndar mig att titta ut genom fönstret istället. Färgglada anoraker och svarta kappor skymtar mellan de fallande snöflingorna. Affären mitt emot skyltar med vikingahjälmar. Jag är väl själv något slags turist i tillvaron antar jag. Jag känner att jag vill röka. Det känns som årtionden sedan som man fick röka på caféer. Eller krogar. Hur länge sedan är det egentligen? Fem år?

Kaffet kallnar framför dig. Jag skulle vilja säga något om det.

”Min mamma har blivit sämre. Det är emfysemet. Hon röker två cigaretter om dagen. En på morgonen och en på kvällen. Syrran tjatar att hon ska sluta helt, men jag vet inte om det spelar så stor roll. Det gör det väl kanske, men hur mycket längre lever hon för det? Jag tror inte syrran vill förstå.”

Du nickar nästan omärkligt. Jag kan se det i ögonvrån. Så du hör mig. Eller hör vad du vill höra. Eller också är det bara hos mig. Jag lyfter på min kaffekopp. Det är imma under den. Jag flyttar den längs med bordet för att se om spåret följer efter den men det gör den inte.

”Jag skulle vilja byta jobb. Är så jävla trött på det. Eller det är väl inte det egentligen. Det är att jag tittar in i ditt rum det första jag gör varje morgon. Det sitter förstås någon annan där nu. Jag vet inte vad hon heter. Jo, det gör jag förstås, men jag skiter i vad hon heter. Skiter i vem hon är. Hon sitter i ditt rum. Hon har inget där att göra. Det kan jag ju inte säga förstås.”

Jag vickar fatet och slår av några kaffedroppar med skeden mot det. Minns sista gången jag kysste dig. Men jag minns inte smaken av din mun, minns inte hur mjuka läpparna var. Kan bara se det framför mig, utifrån. Jag står bredvid. Alltså är det inget äkta minne. Jag bara får för mig. Det är så mycket jag får för mig. Så har det alltid varit.

”Jag går ut och röker, jag är snart tillbaka.”

Jag går förbi utan att se på henne. Ute har det börjat skymma. Violetta strimmor och snörök. Skymningspar går förbi. Jag röker två cigaretter, tänder den andra på fimpen av den första. Röken river i lungorna och jag tänker på morsans emfysem.

Innan jag sätter mig igen beställer jag en ny kopp kaffe. Det ser ut som om du ser ut genom fönstret. Vad ser du? Ser du snön som virvlar mot den mörka fasaden mitt emot? Ser du precis vad du vill se?

”Jag var ute på landet här om dagen. Stannade bilen vid vägkröken och sedan gick jag fram till torpet. De har huggit ner äppelträdet. Det var ju helt dött, finns inget att säga om det. Men det högg ändå till. Var vi lyckliga där? Jag vet inte. Alla minnen är som om de var filmade av någon annan. Det blir bara ord av det. Det är inget fel på ord, men de är utbytbara. Det är lätt att smälta ihop med ord; att säga att jag var lycklig och tro att det är sant bara för att man säger det. Men man kan säga vad som helst. Jag kan lika gärna säga att jag är japan. Det är bara ljud. Bokstäver på sin höjd. Vad heter det? Fonem. Morfem. Jag vet inte skillnaden. Om jag skulle fråga någon här på cafeet, undrar hur många som kan ange skillnaden mellan ett fonem och ett morfem? Som om någon skulle bry sig.”

Jag ställer min halvt urdruckna kaffekopp framför dig. Du reagerar inte. Tittar varken på kaffekoppen eller på mig. Jag knyter min halsduk.

”Jag uppskattar det här. Det måste vara svårt för dig.”

Och så ut i skymningen, ut i snön, bort till tunnelbanan och bort från dig.

(Tack till Bruno K Ö för inspiration)

Vid Blomsterkungens staty

Patienten huttrar. På frågan om hon vet var hon befinner sig lämnar hon en längre redogörelse: "Jag vet inte… jag går i parken. Det är så kallt. Det snöar hela tiden, åtminstone snöar det varje dag, kanske inte hela tiden, men någon gång varje dag. Det är något underligt med tiden också för händelserna kommer och går, det förflutna och framtiden, det är som om de möts vid olika skärningspunkter, jag vet vad som kommer att hända utan att veta vad som sker fram till dess, lösryckta scener… flickan som dog… hyllorna med böcker… de förvridna drömmarna, den plågade pojken… jag vet inte vad jag gör här men det är ändå mitt hem och mitt liv och det är inget man kan välja. Så jag går i parken, runt runt runt om Blomsterkungens staty, han står där mitt i parken och stirrar åt norr på ett inte så lite självgott och imposant sätt men jag, jag bara går runt och runt. Runt runt om statyn går jag. Under tiden snöar det, sjok av snö, miljarders miljarder av sexuddiga stjärnor som faller från skyn och lägger sig som ett mjukt duntäcke över allt och alla och dämpar alla ljud och till och med Blomsterkungen ser lite bekymrad ut, kanske påminner det honom om att inte ens en staty lever för evigt, för snön täcker allt och till slut kommer den att begrava oss alla under kilometerhöga berg av packad is. Men det sista som kommer att försvinna från den här världen är mina minnen av bibliotekarien och smaken av hans läppar, det blir det sista budskapet till universum, det och tanken på en liten flicka som dog alldeles för ung eller som kanske aldrig ens blev född."
Ur Fågeln i kejsarens träd (2012)

Sprickan är det enda verkliga

Jag tror att det var första gången något av verklighetens sanna natur öppnade sig för mig och jag förstod att inget av det jag hade tagit för givet längre kunde tas för sant. Vi har alltid fått lära oss att det finns en beständighet; kalla det för gud eller universum eller samhällets fortbestånd, men jag vet numera att detta är en illusion och att sprickan är det enda verkliga och varaktiga tillståndet. Vi täcker våra sinnen med ett lager av fernissa som utgör en gräns mot världen där utanför. Men när fernissan krackelerar, när ett fint nät av tunna sprickor sprider sig över detta gränsskikt då börjar vi ana den skrämmande och opersonliga likgiltighet som universum uppvisar gentemot våra liv och vi inser vår egen obetydlighet. (Fågeln i kejsarens träd)

Hemma hos Wilko Johnson

Petter och Sulo Karlsson (ur deras Keep yourself alive - den galna jakten på 70-talets rockhjältar) hälsar på hos Wilko Johnson:

"I samma ögonblick man kliver över tröskeln möter en stank som från ett kompani döda råttor. Heltäckningsmattan har en ombestämd brunaktig färg. Överallt bråte, skräp, kaois. Det enda som verkar oanvänt och i toppskick är dammsugaren.

Ty 93 Richmond Avenue i Westcliff-on-Sea är i sanning huset som både Gud och städerskan glömde. Däremot inte skattmasen. Det som vid en första anblick in i skumrasket ser ut som snödrivor är i själva verket brev från myndigheter. Oöppnade allesammans.
- Är inte det här räkningar, mr Johnson?
- Well ... jag förmodar det."

Skrivhörnan 2013