Torsten lägger handen på rutan. Ser hur spegelbildens hand möter från andra sidan och perfekt vidrör hans egna fingertoppar. Där ute har snöflingorna slutat att falla. ”Ja, det är en bit. Det spelar väl ingen roll när hon kommer? Hon kommer nog fram”, säger Torsten. Han tar en slurk kaffe. Det smakar diskvatten, han tar alltid för lite i någon slags missriktad försiktighet. Eller det kanske trots allt är snålhet när allt kommer omkring. Han borde fråga Stewe något tillbaka. Visa lite intresse, nu när han hade bjudit in honom. Bjuda in kanske var för mycket sagt, men han hade ju i alla fall bett honom att stiga in. Så vad fan skulle han fråga om?
”Så du bor här?” säger han till sist.
”Ja, jag gör ju det”, svarar Stewe. ”Alldeles bredvid.”
Det är så tyst att Torsten kan höra Stewes andning. Det finns ett svagt biljud i den, en slags astmatisk väsning som låter osund. Hans näsa ser uppsvälld ut med rödblå ådror och djupa porer. Torsten undrar om han själv ser lika gammal ut. Själv har han vant sig vid sin egen spegelbild och kan se förbi ytan, genom lagren av de olika åldrarna i ansiktets arkeologi. Men antagligen ser han lika tragiskt gammal och sliten ut.
”Hörru, är du orolig, för tösen? Skulle hon komma så här sent? Har du ringt?” frågar Stewe.
Torsten skakar på huvudet. ”Nädå, hon är på väg. Var tvungen att stanna och äta på vägen”, drar han till med.
”Äta? Vid den här tiden? Var då?”
”Spelar det någon roll?”
”Va, ja, nää menar jag. Det är klart att det inte spelar någon roll. Hon kanske har massäck med sig. Stannar vid någon rastplats. Eller nån öppen mack. De säljer ju korv nu för tiden. Har du sett det?”
”Det var längesen jag körde bil.”
Stewe nickar, entusiastiskt. Det är som att något tänds i hans ögon. ”Hade jag en bil, då skulle jag bara dra! Söderut, till varma länder. Dricka vin i solen med små senoritas. Vin och sol, sånt kan man få om man har bil. Det är bara att åka.”
”Man måste ju ha råd med bensin, och hotell och sådant. Förresten är det väl billigare med charter.”
”Äsch, det ordnar sig. Allting ordnar sig.”
”Ja, allting ordnar sig. Så är det nog.” Torsten nickar stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar